Uppgifter

Kategori: Exkursionsreferat 2011

Det klarnade så småningom längs Linnérundan! (Lördagen 5 november)

I programmet inbjöds till Linnérundan i Lützendimma med ett frågetecken – verkligheten blev ett Vattenrike med dimma och utropstecken! Detta till trots dök 17 hugade medvandrare upp vid naturum, när vi på alla helgons dag släntrade iväg över och längs Helgeån. Redan ute på spången dök en varfågel upp (se bild), när den gled in i buskarna och tillfälligt försvann för våra kikare. Väl ute på Isternäset dök den senare upp igen och lät sig beskådas vid flera tillfällen under förmiddagen. Som när den i toppen av en av ekarna på Blackan bl.a. vakade över ossnär vi pausfikade vid Lillöborgen.

Dessförinnan kunde vi i diset skönja en av pilgrimsfalkarna i Vattentornet och njuta av ett par sjungande gärdsmygar och en hel hop rödhakar. Ute över Isternäset blev det - för såväl de rastande sjöfåglarna som för den skådande gruppen - en riktig pulshöjare, när först en och senare även en andra havsörn, i den lättande dimman, pampigt spanande gled fram längs åfåran. Allt medan Kristianstadsbladets utsända reporter och fotograf förevigade våra ”vedermödor”! Som bl.a. bestod i att försöka följa den troligen unga blå kärrhöken, när han/hon födosökte här ute. En flock gråsiskor och en ung fjällvråk kompletterade det lilla men dock vintriga inslaget i fågelfaunan. Och som kontrast drillade – om än kort – bl.a. ett par sånglärkor och ”sitt-itt”-ade en ängspiplärka och ”tiih”-ade en järnsparv förbi över oss, när vi passerade Härlövstippen. En flock – dock kunde vi inte avgöra hur många – stjärtmesar gladde med sina lockläten människoflocken längs stigen vid Härlövsborgstornet. Så här långt komna hade dimman gett upp och sparsam novembersol höjde våra mungipor. Väl tillbaka vid naturum kunde vi notera att dagens artlista nådde upp till den för årstiden ganska hyffsade siffran 53! Och samtidigt avslutades den ca 75:e Linnérundan sedan starten 2004 – eller årets 14:e.

Evert

 Med årstiderna längs Linnérundan

Artikel i Kristianstadsbladet: November kan bjuda på ljusglimtar som havsörn och blå kärrhök. En kvart från centrum.

Klicka här för att komma till artikeln.

Tyvärr inte hela artikeln men det finns trevliga bilder på klubben aktivitet den 5 november. Hela artikeln finns i Kristianstadsbladet 7 november.

Tosteberga ängar 6 november

Vi var ett knappt 40-tal som samlades vid Naturum denna disiga novembersöndag i en för ”ottetrötta” skådare behaglig tidpunkt. Den rutinerade exkursionsledaren Janne Linder pekade med hela handen österut och så vidtog den sedvanliga kappkörningen till dagens mål, Tosteberga ängar. Där behagade solen lysa lite svagt genom dimmolnen och strax kunde vi beskåda flockar med björktrast och enstaka rödvinge samt en stor sidensvansflock som kalasade på slånbären. Rödhake och grönfink hördes lite varstans och flockar med bergfink och siskor drog över. I skogskanten patrullerade en havsörn söderut medan en jagande sparvhök flera gånger korsade vår väg. Vid stranden gjorde sig vind och dis påmint och Evert W sågs plocka fram en stor, rutig näsduk för att putsa optiken. Väl i lä smakade fikat bra medan vi kollade in bläsänder, skrakar och en ensam stjärtandhanne. Ett par dubbeltrasrtar passerade men sitt karakteristiska torra knatter-läte och en tornfalk visade sig fint i medljuset. Som avslutning noterade vi en ensam storspov, några överflygande sånglärkor samt en flock med tofsvipor. Sammanlagt kryssades 50 arter.

Peo

 

 

Där ute väntar rariteterna, 16 oktober

...var rubriken för dagens exkursion och så rätt den visade sig vara. Den teoretiska genomgången fick vi för ett par veckor sedan då Göran Arstad, dagens exkursionsledare, hade en mycket bra genomgång av möjliga raritetshöstarter. Vi fick också i uppgift att träna på dessa arter hemma inför exkursionen. Eftersom min inlärningsförmåga gällande fåglar är något begränsad så valde jag att satsa på två arter, Taigasångare och Kungsfågelsångare. Jag vill påstå att jag lärde mig de arterna så bra, så hade det funnits någon av dessa arter inom en mils avstånd så hade jag upptäckt dem.

I programmet stod det att man skulle ha mat för en heldag och det vill jag lova att vi hade. Det var mörkt när vi startade från Osby och det var mörkt när vi var tillbaka. Vi fick alltså en heldagsskådning. När vi kom till naturums parkering så var vi ungefär dussinet fullt. I vanlig ordning frågade Evert om det fanns någon frivillig till att skriva om dagens exkursion. Jag har aldrig någonsin anmält mig som frivillig till något. Nu hjälper ju inte detta eftersom jag är gift med Lotta och hon anmäler sig gärna, eller rättare sagt så sa hon så här: Vi kan väl skriva Glenn och sen var det kört. Hon är bra på att delegera.

I bilarna och ut till Landön. Väl ur bilarna där beskrev Göran A dagens upplägg för oss. Först en runda bland buskarna i närområdet, vidare ut mot Vannebergaholmen, tillbaka längs skogen, via Dala mot Käringören, följ havet tillbaka mot hamnen. Vi fick också en genomgång i förväg vad vi kunde tänkas se eller höra och vi lyssnade även på inspelade fågelläten. Vi drog iväg så sakteliga med betoning på sakteliga. Det lyssnades och spanades rejält, dock utan några större rariteter. Vi hörde/såg dock bl a gärdsmyg, gransångare, trädkrypare, kungsfågel och lite trastar som tal-, kol- och rödvingetrast. Vissa började i vanlig ordning prata om kaffe nästan direkt och vi tvingades att ta en tidig fika. En del går inte att styra om de inte får kaffe. Sanningen att säga var det bra med en kaffepaus, för därefter såg vi mycket klarare. Mitt i fikapausen såg vi nämligen en varfågel sitta perfekt i en buske, så vackert, så vackert. Även Lars såg den trots att han inte hade fika med sig ut. Han var justerad så han kunde inte bära någon ryggsäck. Lotta poängterade flera gånger hur gott det var med kaffe, vilket säkert gladde Lars att höra.

Under fikapausen fick vi syn på fågelskådare längre bort som hade väldigt korta tubkikare. När det small förstod vi att det var jägare. De var ute efter rapphönsen som gick på ängen. Från andra hållet kom en fantastiskt vacker blå kärrhök som var ute efter samma rapphöns. Fy fasen för att vara rapphöna. Vi fick en mycket bra beskrivning av Göran vad man skall titta på, dels för att se att det är en blå kärrhök och dels vad det är som skiljer mellan ung och gammal (förlåt – juvenil och adult) kärrhök. Jag vet inte hur religiös exkursionsledaren är, men han har en väldig tumme med de högre makterna i alla fall. Det kom nämligen en adult blå kärrhök och avlöste den juvenila under tiden som han stod och berättade om skillnaderna.

Plötsligt hojtade Göran rätt ut – Större Piplärka!! Perfekt, bara en liten bit från oss och helt öppet landade en större piplärka och lät sig beskådas. Vi kunde i lugn och ro spana på den i våra tubkikare. Där fick alla latmaskar som inte gittade stiga upp och delta i exkursionen. Det är såna obsar jag vill ha, inte en liten tätting som far runt i ett tätt lövverk och som dessutom flyttar sig så fort man fått kikaren på den. Det var lite körigt ett tag för samtidigt som vi hade piplärkan så hade vi en vacker stenskvätta på nära håll.

På vår fortsatta vandring såg vi duvhök och sparvhök och vi såg steglitser och nötskrikor och mycket annat. Under vår vandring avhölls en diskussion om en fågel var levande eller död, men eftersom den flög drog vi slutsatsen att den levde. Ibland är det riktigt djupa diskussioner på exkursionerna. Ett annat exempel på att man lär sig mycket är att Evert vid ett tillfälle tog fel på en fågel och en bläcksvamp och då kom diskussionen upp om bläcksvampen är ätlig eller inte. Evert konstaterade att alla svampar är ätliga – åtminstone en gång.

Efter drygt sex timmars vandring var vi tillbaka vid bilarna och alla var väldigt nöjda med dagen. Vackert väder, trevligt umgänge och vi kunde räkna in 67 arter, vilket känns väldigt bra. Det där med heldagsskådning var det nu många som sviktade inför, de var trötta. Thomas hade slut på cigaretter så han kunde absolut inte skåda mer. Därför tackade vi dagens exkursionsledare för mycket pedagogisk och bra guidning och en fantastisk obs av större piplärka. Är det månne den största rariteten som fågelklubben haft på någon exkursion?

Det var bara exkursionsledaren (som var fullständigt oberörd) och de tre piggaste som orkade med mer skådning och levde upp till att det skulle handla om heldagsskådning. Vi fyra avslutade dagen nere i Friseboda där vi åt våfflor och skådade fågel. Vad vi såg tänker jag inte avslöja här. Något straff skall de ha som inte orkade vara med på hela exkursionen. Däremot kan jag avslöja att Göran fortsatte att dela med sig av sina enorma fågelkunskaper, tack så mycket. Någon gång vid sex-halv sju avslutades exkursionen och dagens fågelskådning var slut utom för Linda som skulle fortsätta ut och titta på ugglor.

Glenn Nilsson (på uppdrag av Lotta)

 

 

Vi grillar sträck igen, 11 september

Klockan 1925 kom en ensam kustlabb. Den sågs i skymningsljuset på relativt långt avstånd och drog åt nordväst. Då hade vi släckt ner grilltunnan och de flesta exkursionsdeltagarna hade börjat dra sig hemåt så det var få som såg kvällens målart. Tyvärr.

Annars hade de 23 deltagarna, fördelade i olika åldrar, njutit av den sista? sommarkvällen för året. Varmt och skönt, men tyvärr så hade den sydostliga vind som rått under dagen gått över till väst. Det är alltid fördelaktigare för sträckskådning inne i Hanöbukten om vindarna för fåglarna närmare land.

Nåväl, dvärgmåsarna, de också fördelade på olika åldrar, uppträdde på behagliga avstånd och var talrika, bedömningsvis drygt ett trettiotal under kvällen. Också sjöorrarna som inledningsvis låg tämligen stilla ute i bukten började framåt kvällen snurra omkring. Säkert minst 1000 ex i flera imponerande flockar. I dessa fanns också några svärtor insprängda, som avtecknade sig väl med sina vita vingteckningar. Enstaka flockar med bläsand, kricka och stjärtand drog förbi men på sådant avstånd att det mest blev s k horisontankor, dvs att detaljerad och individvis artbestämning blir omöjlig. Också några flockar med calidrisvadare långt ut fick förbli obestämda.

 

På betydligt närmare håll gick de svalflockar med huvudsakligen ladusvalor som gärna följer kustlinjen under sitt sydsträck. En och annan hus- och backsvala fanns representerade bland dessa. Flockar av tättingar drar naturligtvis rovfågel. En sparvhök kom jagande så nära att de som stod vid grillen nästan fick dra varmkorven åt sig. Även en lärkfalk jagade såväl småfågel som stora insekter i strandlinjen. En fiskgjuse och en brun kärrhök sträckte in mot land.

Det finns all anledning att under eftersommar och höst följa såväl fågelrapporter som väderleksrapporter för att hitta det optimala tillfället att skåda sträck vid Hanöbukten. Grundtipset är dock vind från ost och omslag i väderlek som utlöser flyttbenägenhet. Dessutom är ofta kvällsskådning att föredra då medljus råder. Då kan kusten bjuda på mycket trevliga fågelupplevelser.

Nils Waldemarsson

 

 

Vadarspaning i Äspet, 17 juli

Nu var det dags för sommarens första vadarspaning vid Äspet. Som bekant börjar många vadare flytta söderut redan i mitten av juni och nu borde många av dem kunna dyka upp. Ett femtontal personer hade förberett sig med en vadargenomgång på en innekväll med dagens exkursionsledare Jan Linder och nu var det alltså dags att testa kunskaperna i fält.

Idag var vi 27 personer som vandrade ner till fågeltornet från parkeringen kl 0630 över de vackra strandmarkerna i härligt sommarväder fast det blåste ganska bra. I "Korran" var vattenståndet ganska högt så det var inte så stora ytor för vadarna att rasta på och de var lätta att leta igenom både från marken och från tornet. Inga jättestora flockar men ändå bra, vi kom upp till totalt 13 arter vadare.

Bland de arktiska gästerna var det några tiotal kärrsnäppor med svart mage och 4 spovsnäppor i vacker häckningsdräkt. Två mosnäppor, en skogssnäppa, två brushanar och en snabbt försvinnande svartsnäppa. Som vanligt på denna lokal drillsnäppor, grön- och rödbenor med en hel del ungfåglar och någon tofsvipa. Många större strandpipare och några skärfläckor med små nykläckta dunbollar sprang omkring, någon såg en mindre strandpipare också.

Av måsar såg vi bl.a. några småtärnor och ett antal kentska tärnor. Bland änderna längre ut bl.a. sked- och snatterand, krickor och gravänder med många ällingar. Inte en enda rovfågel, men en hel del tättingar, bl.a. sävsparv och ängspiplärka så totalt blev det 39 arter.

Som sista punkt på programmet intog vi vår medhavda fika nedanför tornet i lä för vinden med god tid för eftersnack och utbyte av erfarenheter. Redan vid 10-tiden avslutade Jan exkursionen officiellt och nöjda vandrade de flesta vidare till sina olika aktiviteter för dagen.

Bengt Johansson

 

Linnérundan, 28 augusti

Ola Svensson ringmärker

Under sedvanlig ledning av Evert Valfridsson var vi ett tiotal nyfikna som gick Linnérundan. Redan på parkeringsplatsen utanför naturum fick se två pilgrimsfalkar i sittande på en kraftledningsstolpe ute på Isternäset. Ett annat arrangemang pågick samtidigt på naturum som visade hur man ringmärker fåglar och vi passade på att titta på detta också innan vi tog bron över Helgeå. I både regn och solsken fick se minst 63 olika arter, bland annat havsörn, fiskgjuse och ett flertal törnskator.

Bertil Troberg

 

 

Ut i Hemmamarker, 21 augusti

Vi var ett femtontal skådare som samlats vid naturum denna tidiga söndagsmorgon för vidare färd ut mot ”Kattagubbens” stuga på Vannebergaholmen där dagens exkursionsledare Hans Cronert skulle möta upp. När Lotta och jag lämnade Osby i gryningen låg dimman ganska tät, men efterhand blev det bara bättre och bättre väder.

”Kattagubbens” stuga visade sig vara ödehuset som ligger på ”parkeringen” på Vannebergaholmen. Det blev lite körigt nästan direkt vi klev av bilarna, såväl brun kärrhök som ormvråk och dessutom en del småfågel. Inte blev det lättare av att vi tittade på olika fåglar och försökte enas om arten, men exkursionsledaren redde upp artbestämningen.

Trots allt som hände var det vissa som började tjata om kaffe direkt, men där var Cronert stenhård. Absolut inget kaffe förrän vi hade 50 arter.

Vi gick den sedvanliga vägen genom skogen ut mot holmen och vi fick se/höra bl a dubbeltrast, gärdsmyg, ärtsångare och törnsångare. Ute på holmen såg vi både ljungpipare och kustpipare, dessutom sånglärka och många stenskvättor. Äntligen var vi uppe i 50 arter så vi fick lov att fika, även exkursionsledaren hade tid att ta några droppar. Efter ett par koppar kaffe såg jag en sibirisk tundrapipare, men den underkändes tyvärr av alla övriga deltagare.

Efter kaffet tog vi oss över stengärdsgården, vilket inte var det lättaste. Här finns en stege som man skall använda, men eftersom det växer en stor berberisbuske mitt i stegen måste man vara väldigt försiktig. Det finns en enda buske längs hela långa stengärdet, men just där måste man ha stegen. Evert har tidigare lovat att ta med sekatören, men den hade han ju glömt. Väl över var det dags för nya obsar, bl a en väldigt vacker obs på en överflygande silvertärna som lyste kritvit av solen. På återvägen mot bilarna såg vi även många grå flugsnappare.

 

Programbladet hade i förväg nästan utlovat rariteter, som t ex brunglada. Några rariteter kan jag inte påstå att vi fick se, men alla deltagare var mer än nöjda trots det. Vi fick nämligen en fantastisk förmiddag med vackert väder och vi kunde räkna in ca 80 arter trots att vi inte fick se den för tillfället vanligaste fågeln i kommunen, bändelkorsnäbb. 80 arter på en förmiddag känns fantastiskt och om det nu inte blev raritetsfrossa, så blev det artfrossa i stället. Som vanligt när Evert är med bjöds vi på ett par obetalbara kommentarer, så vi hade viss skrattfrossa också.

 

Ett stort tack till Hasse för att han ordnat vackert väder, sett till så att det fanns väldigt mycket fågel och dessutom för en mycket kunnig och trevlig guidning.

Glenn Nilsson

 

Avslut vårens fågelcirkel, 5 juni

I högsommarväder avslutade vi i söndags cirkeln "Fåglar i din närhet" 2011. Under ledning av Evert har vi haft 15 sammankomster, ett gediget program där vi mött naturen och fåglarna från kall vinter till underbar sommar.

Att få vara deltagare och stiga upp tidig morgon möta solen, äta sin gröt, koka sitt kaffe, packa ryggsäck, kikare, träffa likasinnade vänner för att se och höra naturen tala till oss, är en upplevelse.

Vi har sett havsörnar, tranor, vårens första lövsångare, näktergal för att nämna några och sommargyllingen som till sist är bevis på att sommaren är här. Vid några tillfällen har vi kommit upp i över 50 arter.

Några minnesvärda stunder har varit sagolikt vackra som på Kjugekull med gullvivor i sin prakt, lite markdimma genomlyst av solen och därtill fågelsång. För att citera Lars Gustafsson, "fåglarnas sång ett eko ur det tidiga paradiset" visst kan man hålla med.

Vi vill tacka Evert för den gångna cirkeln där han med sin stora entusiasm delgivit oss sitt kunnande.

Olle Erlvik

 

Fågelskådningens dag 8 maj

Bilden från våren bekräftades. Det var bristen på förekomst av vadare på Håslövs ängar som präglade Fågelskådningens dag. Visserligen fanns det rödspovar som då och då hördes eller visade upp sig men brushane och kärrsnäppa saknades helt. Undertecknad kan inte påminna sig ett sådant tillfälle under alla de år jag varit med om denna traditionella dag. Dessutom var t ex tofsvipa väldigt fåtalig, endast en kull med ungar sågs. Rastande vadare uteblev också i det allra närmaste så när som på någon enstaka grönbena och gluttsnäppa. Kring detta kan naturligtvis mycket skrivas, men fenomenet är tyvärr välkänt och har bl a diskuterats vid nyligen avhållit strandängsseminarium i Vattenriket.

Lite mer positivt var däremot förekomsten av gulärlor och sånglärkor. Åtskilliga sådana visade upp sig respektive sjöng för full hals. Bland de lite mer ovanliga arterna får spetsbergsgås, svarttärna och stenfalk anses tillhöra. Likaså skyndade en flock silvertärnor raskt mot nordostliga häckningsplatser. Totalt noterades ett sextiotal arter, lite färre än brukligt.

Antalet besökare var något färre än vanligt. Kan det ha berott på man redan kände till läget på vadarfronten? Det kan inte ha berott på vädret, som var utmärkt. Inte heller på antalet engagerade funktionärer, det var rekordstort.

Liksom föregående år var det ingen som prickade 13 rätt på tipspromenaden. Däremot var det tre stycken som åstadkom 12 rätt så lottdragning fick ske om priserna. Priser av mer skrymmande karaktär kan avhämtas hos kassören Christer Ahlquist efter överenskommelse, tfn 070-9240585. Priser som ej avhämtats före 31/12 2011 tillfaller fågelklubben. Prislistan följer nedan:

 

1:a pris Tranlitografi av Carl Christian Tofte	Margareta Rydhagen, Lund
2:a pris Trandans av C.C.Tofte	Bengt Olsson, Degeberga
3:e pris I fåglarnas värld av Magnus Ullman	Elsmarie Widegård, Lund
4:e pris Skånes fåglar del 1 o 2	Gunnar Widegård, Lund
5:e pris Våra fåglar o deras läten	Lena Nöbbelin, Kristianstad
6:e pris Fågelholk	Boel Glimhall, Kristianstad
7:e pris Vattenriket - en utflyktsguide	Anders Sigfridsson, Åhus
8:e pris Fågellokaler i Kristianstad	Ingmar Rydhagen, Degeberga
9:e pris Fågellokaler i Kristianstad	Eva Sigfridsson, Åhus
10:e pris Fågellokaler i Kristianstad	Anna-Gun Rydhagen, Degeberga

 

Jag tackar såväl besökare som våra duktiga funktionärer för genomförandet av årets Fågelskådningens dag.

Rätt tipsrad på fågelskådningens dag 8/5 2011

Fråga	Svar	Kommentar
1	1	En rödhuvad törnskata upptäcktes vid Ripa i juni 2010
2	2	Naturreservatet Årummet bildades 2010
3	X	Pilen pekar på mindre täckaren
4	X	Tamduvan härstammar från klippduvan
5	X	Gråhakedoppingen är en av årets riksinventeringsarter
6	2	Pilfinken blev 2:a i årets fågelbordsräkning
7	1	Örnarna stödutfodras med lungor och strupar
8	2	Patrik Olofssons nya bok heter ”Kroknäbbarnas tid”
9	X	Vattenrallen övervintrar ibland hos oss
10	X	Cirka 7000 tranor räknades in som mest vid Pulken i år
11	X	Pilen pekar på en skogssnäppa
12	1	6 olika arter tärnor häckar i Sverige
13	2	Roskarl är kommunfågel i Bromölla

Nils Waldemarsson

 

 

Ekoparken Raslången 7 maj.

 

Vädergudarna var nådiga denna morgon när vi strålade samman vid kiosken i Vånga, klarblå himmel och vindstilla. Härifrån fortsatte vi färden på slingriga skogsvägar upp till centrum av ekoparken och ställde bilarna en bit från torpet Månses.

Vi var 20 skådare som gav oss iväg och den första etappen av vandringen gick ner till Västervik (Raslången). Platsen är mycket vacker och sjön låg spegelblank.

Här fick vi se tre storlommar, skogs och drillsnäppa och kanadagås. Efter första stoppet fortsatte vi norrut och vi kunde se hur Sveaskog på flera platser hade tagit bort granskog för att gynna tillväxten av lövskog. Vi lämnade vägen och tog oss upp på en ganska hög höjd med gamla tallar och branta stup på två sidor. Långt nedanför oss låg skogsgölar på båda sidor. Här fikade vi samtidigt som vi hade en fantastisk utsikt över skogen. En vacker korsnäbbshane visade upp sig en kort stund i en talltopp.

 

Efter fikat blev terrängen lite besvärlig. Vi tog oss ner från höjden, trängde igenom ett tätt granbestånd, passerade en bäck på en omkullfallen trädstam och följde slutligen kanten på den ena gölen fram till nästa vändplats. Flera av deltagarna blev våta om fötterna men klagade inte. Vi var nu ute på väg igen och efter en stund passerade vi Abborragylet. Här hade vi stora förhoppningar om att få se nötkråka eftersom undertecknad hade sett en här på nära håll 14 dagar tidigare. Vi fick dock nöja oss med två par knipor och en skogssnäppa. Tranor hördes ropa på avstånd. Efter sjön kom vi fram till hus och inägor i kanten av Filkesboda. Här hördes grön, gran och lövsångare och en ropande spillkråka.

 

Vandringen gick sen vidare söderut på Skåneleden. Här hade man gjort ganska stora ingrepp, både på skogen och den gamla stigen. Så småningom kom vi fram till södra Myrgylet och några deltagare gick ner för att se vad som fanns här. Inget upphetsande, men knipa och gräsand. När vi kom tillbaka till utgångspunkten, beslöt vi oss för att gå ner till torpet Månses för att summera och avsluta där. Flera deltagare tyckte att det var trevligt att stifta bekantskap med omgivningen runt Månses som har anor från början av 1800 talet. Här såg några av oss en kartfjäril, en invandrad art som ökar mer och mer. Vi satte oss i solen och några drack upp det sista kaffet. Evert summerade och kom fram till att vi hade räknat in 39 arter, inte så dumt för en skogsexkursion.

Göran Flyckt

 

Skräbeån 27 februari

Det var med stor önskan om vårtecken som exkursionsdeltagarna, drygt 20 stycken, gav sig ut på en numera sedvanlig promenad längs Skräbeån. Inte så konstigt då vintern pågått sen i slutet av november. Som exkursionsledare påminde jag dock deltagarna om omständigheterna. Det var denna vinter väldigt fågeltomt i markerna och det rådde kraftig ostvind med någon minusgrad. Dessutom var det ordentlig vattenföring i ån, det brukar inte gynna fågelförekomsten.

Första delen av promenaden bekräftade detta, endast några grönfinkar och mesar gav sig till känna. Ute vid åmynningen i snålblåsten rastade i vakarna åtskilliga grågäss och sädgäss. En stor samling vigg liksom en hel del storskrake och några salskrake noterades också. Här får väl ändå gässen anses var ett vårtecken då de denna vinter i väldigt hög grad tidigare lämnat området. På väg tillbaka prövade vi den nya gångbron och gick således tillbaka på åns västra sida. Jag hade förutspått att på grund av vattenföringen så fanns inga strömstarar på plats. Men här beslog exkursionsdeltagarna mig med felaktig information. Det upptäcktes nämligen en strömstare vid kvarnen som sen drog uppströms och efter en stund kunde beskådas väl av samtliga deltagare. Ibland är det trevligt att ha fel!

Ute vid vilthägnet vid Årup upptäcktes snart nästa trevlighet, en ung kungsörn som visade upp sig ordentligt såväl flygande som sittande på marken. Dessutom hade några havsörnar den goda smaken att visa upp sig samtidigt varför goda jämförelser mellan arterna kunde göras. På väg tillbaka sågs ett stort antal domherrar, en av denna vinters fåtaliga invasionsarter.

Vid sammanräkningen av antalet arter vid återkomsten till Nymölla kvarn summerades 31 arter. Inte mycket i jämförelse med de två tidigare åren då 46 till 47 arter noterats vid samma datum och runda. Således ett mått på hur fågeltomt det varit i markerna vintern 2010/2011. Vi längtar alltså fortfarande efter bestående vårtecken.

Nils Waldemarsson

 

 

Linnérundan! 30 januari

Vid årets första vandring längs Linnérundan i Kristianstads Vattenrike den näst sista dagen i januari kunde 20-talet deltagare njuta av lite – förmodligen väldigt efterlängtad – värmande vintersol på Isternäset! Den ovanligt hårda och tidigare vintern märktes förvisso fortfarande inte minst, när det gällde de fåglar som kunde skådas – totalt 29 arter under drygt 3½ timmar.

En varfågel, en fjällvråk och ett par havsörnar över Isternäset var väl dagens höjdpunkter – våra pilgrimsfalkar valde att hålla sig undan den här gången. Lite spridda småflockar med grågäss och sädgäss gav nog lite känsla av att vårvintern är i annalkande. Det mesta av översvämningarna var dock rejält isbelagda, även om lite sjöfåglar kunde återfinnas i Helgeåns vatten. Bl.a. en halsmärkt sädgås – tillsammans med en smärre samling artfränder – som kanske var den som sågs vid Skepparslöv vid gåsräkningen i mitten av januari (håll utkik efter bl.a. röd halsring med C6 i vitt!).

Bl.a. en varfågel kunde den här kvartetten njuta av från bron över
Helgeån vid Lillö.

Vid ytterligare 9 tillfällen fram till halvårsskiftet följer vi årstidernas växling i denna centrala del av Vattenriket. Inte minst förändringarna på fågelfronten kommer att följas upp. Söndagen den 20 februari (med start från naturum kl. 09.00) är det dags för nästa tur längs Linnérundan. Kanske kan vi – inte minst undertecknad obotlig optimist – då räkna in de första återvändande vårfåglarna?!

Evert Valfridsson

 

 

Örndagen 23 januari

Minst 36 havsörnar och minst 10 gånger så många besökare av det mänskliga slaget. Varför så rekordmånga? Jo, bra förberedelser, stort intresse och tur med vädret. Under veckan före evenemanget hade såväl Fredrik Ahlström som Patrik Olofsson föreläst om våra stora rovfåglar.

I vanlig ordning så hade det laddats upp ordentligt med örnfoder vid åtelplatsen genom familjen Jarnemo. Artikeln i Kristianstadsbladet på lördagen om deras mångåriga örnmatning, som till sitt omfång nästan överträffade reportagen från VM-handbollen, bidrog naturligtvis starkt till allmänhetens intresse.

Det kändes nästan som om huvudpersonerna, det vill sägas örnarna, insåg stundens allvar. Efter att inledningsvis ha avvaktat korparnas entré på matpaketen började örnarna efter hand att ta för sig och stannade dessutom kvar eller utförde kollektiva flyguppvisningar vid åtelplatsen eller dess närhet. Även vi som länge har observerat örn upplevde unika koncentrationer av havsörn. Eftersom så många hade ställt upp med tubkikare var det tacksamt att visa upp de magnifika fåglarna. Som vanligt informerade Lars Jarnemo, Christer Neideman och undertecknad kring örnarna, både ur ett historiskt och aktuellt perspektiv. Antalet havsörnar illustrerade väl att de olika skydds- och stödinsatser som gjorts för arten varit framgångsrika.

Vi, örnskådare, är också mycket tacksamma över Tosteberga byalag m fl positiva inställning till såväl örnarna som fågelskådare. Det är ju av stor vikt eftersom vi far genom byn, belastar vägen ut till Bodarna och kan bli ett störande inslag. Nu känns det inte alls så, inte ens idag när det p g a den kraftiga tillströmningen av besökare ett tag blev trafikkaos på den smala vägen. Om det var mat kvar till örnarna när undertecknad lämnade platsen vid pass halvtvå så fanns inte en bit kvar vare sig på grillarna eller på kakfaten hos byalagets servering. Ett stort tack för detta numera sedvanliga inslag!

Vi tror att det även fortsättningsvis finns anledning att stödutfodra örnarna här ute. Åtminstone tre skäl kan anföras:

1. Fortsätta att förbättra ungfåglarnas vinteröverlevnad
2. Ge möjligheter till goda avläsningar av ringmärkta och färgmärkta örnar
3. Ge allmänhet och fågelskådare goda möjligheter att möta havsörnar på en för både skådare och örnar lämplig plats.

Nils Waldemarsson

 

 

Äspetvinter - 16 januari

Dagarna innan exkursionen rådde blidväder med flera plusgrader och även en del regnande. Den extrema vintern hade plötsligt fått mothugg och de enorma snömängderna reducerades i överraskande snabb takt. När de 25 deltagarna samlades på morgonkvisten i Äspet låg det trots tövädret kvar ett tjockt täcke med hårt packad snö på parkeringen, och bilarna fick därför ställas i rad utmed Snickarehaksvägen.

I vanlig ordning genomfördes en rejäl promenad utmed hela den östra stranden, ut till spetsen innanför revet (Karet), förbi lagunens (Korrans) utlopp, vidare till södra hamnpiren och sedan tillbaka genom skogskanten förbi det gamla tornet.

Framme vid stranden konstaterade vi att bukten var isfri medan Korran låg helt frusen. En ormvråk flög iväg lågt över vassen i riktning mot strandskogen. På Karet satt en majestätisk gammal havsörn och betraktade den guppande frukostmenyn. Risken för att det skulle bli sprängd anka kändes överhängande; i vattnet innanför revet låg nämligen drygt 2500 gräsänder, endast uppblandade av spridda småflockar med knipa och en och annan skarv. När örnen lättade och slog ett par lovar över revet utbröt ett virrvarr av flaxande ankor i panik. Fast örnen var nog mätt, för utan minst ansats till jakt drog den sakta vidare mot norr.

Innanför revet låg också ett par skäggdoppingar och en ensam hane av sjöorre. Det är inte så ofta som den senare arten uppträder stationärt i Äspet, desto vanligare är den söderut i bukten. Från spetsen såg vi också dagens första alfåglar, små- och storskrake, samt turligt nog även en förbiflygande smålom som passerade lågt över havet strax utanför Karet. Strax därefter kom en storlom rakt över våra huvuden.

Från den norra stranden och södra hamnpiren kunde vi senare lägga en ensam ejderhona till dagens artlista. Arten övervintrar som regel med enstaka exemplar utmed Åhuskusten, men är betydligt mer sparsamt förekommande än t.ex. sjöorre och svärta. I hamninloppet och i den yttre hamnbassängen låg ytterligare alfåglar och skäggdoppingar. Längre in i hamnen noterades en 500-flock med vigg samt enstaka berg- och brunänder. Åtta vinterhämplingar flög över i riktning mot hamnen dit också en plötsligt uppdykande glada verkade sätta kurs. Utmed stenpiren höll det till ett mindre antal gråsiskor och två steglitser.

Vinterhämpling

Hela promenaden tog drygt två och en halvtimme på det knaggliga och förrädiskt hala underlaget. Lyckligtvis klarade vi oss undan benbrott och stukningar. Fast det var nog en och annan som hade lite begynnande träningsvärk i både ben och rygg vid målgången. Belöningen utgjordes av en välförtjänt kaffepaus bland snömassorna på parkeringen.

Exkursionen omgrupperade sedan till den gamla Äspetbron, där det emellertid var magert med spännande fåglar. Det enda anmärkningsvärda var väl tre överflygande ringduvor och en kraftigt oljeskadad fiskmås. Innan vi skiljdes åt för dagen kunde vi i alla fall konstatera att det stilla gråvädret i kombination med ett par plusgrader, takdropp, och blöta isytor utanför Gästis brygga, prydda av enstaka skrattmåsar med nyanlagda laxrosa toner på brösten, gav vissa förhoppningar om en vår i antågande.

Exkursionen leddes av undertecknad och totalt noterades 40 arter.

Göran Arstad

 

 

Örnräkning 8 januari 2011

December 2010 går förmodligen till den meteorologiska historien, åtminstone i Sydsverige. Isläget och snödjupet var unikt inför den traditionella örnräkningen. Inget öppet vatten fanns överhuvudtaget i våra insjöar. I skärgården vid kusten låg is och barmark fanns inte någonstans. Gåsflockarna hade lämnat landet och de få individer som fanns kvar hade stora svårigheter att hitta mat för dan. Den tidiga vintern hade också inneburit att matningsverksamheten utanför Tosteberga bodar hade startat rekordtidigt redan den 8 december.

Det hävdas ju från en del håll att numera är havsörnsstammen så pass stark att den klarar sig bra utan detta stöd. Men, tillåt mig tvivla en vinter som denna. Så snart örnfoder, strupar och lungor, lagts ut blir det besök av hungriga havsörnar. Så sågs till exempel dagen efter matningen startat 24 havsörnar vid åteln. Visserligen bjuds en del tillfällen till naturligt rov i form av försvagade svanar och änder. Men faktum kvarstår, unga havsörnar är inga skickliga jägare.

 

Som vanligt var räkningen indelad i cirka 25 olika områden. Dessa bevakades från gryningen fram till klockan tolv. Örnarnas ålder, där så är möjligt, flygriktningar och klockslag skulle noteras. På grund av snödjupet tvingades några observatörer att välja nya observationsplatser men med bibehållet bevakningsområde. Detta borde dock inte påverka resultatet nämnvärt. Anders Jarnemo bemannade som vanligt kojan vid åtelplatsen och avläste där ringmärkta örnar.

Men, hur blev det? Jo, in i dimman! Det väderomslag som skedde under natten med mildluft i kombination med kall mark med mycket snö innebar dimma och dis som tilltog under förmiddagen. Vissa kunde göra någon observation den första timmen innan sikten bara blev ett par hundra meter eller mindre. Vi får gå tillbaka till 1996 för att hitta lika usla förutsättningar för örnräkningen. Något resultat som kan användas för jämförelser finns naturligtvis inte från förmiddagen den 8 januari. De säkraste och mest användbara observationerna kommer då från de avläsningar och räkningar som Anders Jarnemo gjorde från observationskojan ute vid kusten. Här sågs örnarna väl innanför ”siktgränsen”.

Havsörn
Några få observatörer lyckades under den första timmen innan locket lades på fullständigt se några havsörnar; sydvästra Ivösjön 2 örnar, Landön 1 örn och södra Hammarsjön 1 örn. I övrigt sågs inte mycket i dimman. Vi vet från rapporter från den första januariveckan att åtskilliga havsörnar har setts längs Helgeån från Torsebro ut till havet. Likaså finns enstaka observationer från Ivösjön. Däremot saknas helt observationer från Råbelöv- och Oppmannasjön. Avsaknaden av öppet vatten har, som vi vet sen tidigare, gjort att örnarna lämnat detta område. Däremot har som vanligt noterats örn ute vid havet, som mest 18 ex vid Tosteberga bodar den 3/1. Den här bilden får anses som normal för en isvinter.

Den mer exakta informationen från själva örnräkningen kommer då från Anders Jarnemo och hans avläsningar och andra observationer från kojan vid åteln. Här noterades 9 märkta havsörnar fördelade enligt följande:

3 st kläckta 2010, samtliga från bon vid svenskt sötvatten
3 st kläckta 2009, en från Åland, en från svenska Östersjön, en från svenskt sötvatten
1 st kläckt 2007, från Wasa skärgård, Finland
1 st kläckt 2006, från svenska Östersjön
1 st kläckt 1994, från finska Lappland

Därutöver såg Anders minst 12 omärkta individer. Totalt besökte alltså minst 21 havsörnar åteln, huvudsakligen under förmiddagen. Som jämförelse sågs vid örnräkningen 2010 minst 16 havsörnar vid åteln.

Dagarna före nyår satt också Anders i gömslet och avläste 10 märkta örnar. Av dessa är det enbart 2 individer som återsågs nu den 8/1. Detta borde innebära att det är rätt stor rörlighet på örnarna, likasom att totalantalet övervintrande örnar i området är stort. Vid förra örnräkningen den 2 januari 2010 räknades in nästan 70 havsörnar i Bromölla och Kristianstad kommun.

Kungsörn
Observatörerna i Vittskövleområdet lyckades se en kungsörn. Siktförhållandena medgav dock ingen åldersbestämning. Vidare finns från Trolle-Ljungbyområdet rapporter om minst en yngre kungsörn under första januariveckan. Även under goda observations-omständigheter brukar inte örnräkningen ge en komplett bild av förekomsten av kungsörnar. Nu var det helt omöjligt.

Tack
Den här gången var det naturligtvis en synnerligen otacksam uppgift att ge sig ut, dessutom för en del med snöpulsning och fysiskt slit, för att sen inte se ett dugg i den tilltagande dimman. Därför blir mitt tack till örnräknarna och ert engagemang extra stort trots det magra resultatet. Möjligen kan vi trösta oss med att sämre än så här blir det inte. Vi tar nya tag nästa år.

Nils Waldemarsson, Bromölla