Skatan

Jag sitter i tankar och stirrar på skogsbacken utanför mitt fönster. En skata landar ganska nära huset.  Målmedvetet går den upp i grässlänten och börjar leta. Ganska snart hittar den vad den söker och börjar hacka. En fågelunge är min första tanke. Det är för tidigt på året. Jag kan inte styra min nyfikenhet utan går ut och skatan flyger iväg. Något rör sig i gräset, viftar fram och tillbaka - en avbiten kopparorm. Hur kunde skatan veta att den låg där? Kanhända hade den redan varit där och rekat. Helt säkert kommer den tillbaka för att äta mer.

Människor har i alla tider haft respekt för skatan. Den sades vara Skams fågel och en sådan kunde man inte skjuta eller störa. Det straffade sig. ”Den som rör mitt bo han skall mista sin ko.” Det finns många skrönor om vad som hänt med dem som ofredat en skata. Samtidigt har den betraktats som en lyckofågel. När skatan byggde bo nära husen betydde det lycka och trevnad. Flyttade den boet bort från gården så var det ett dåligt tecken. En höna från ett ägg som ruvats och kläckts i ett skatbo värpte bättre än andra höns och var också godare att äta. Man måste vara snabb att ta kycklingen från boet när den kläckts annars hackade skatan ihjäl den.  Jag undrar hur många som lyckades med det. Visst är skatan en speciell fågel. Många ogillar den för att den tar fågelungar, men det är den inte ensam om fågelvärlden. Kanhända kan skrock från gamla tider påverka vår syn på skatan.

mitt blåsiga lynnes fågel
flyger virvlande som en helikopter
ett klot av vingar i vinden
Dikt av Artur Lundkvist: Skatan