Fåglar i svensk poesi

av Sten Hidal

Är poeter speciellt intresserade av fåglar eller fågelskådare av poesi? Det senare vet jag inget om, men poeter verkar ha ett visst intresse för fåglar. Inte bara i allmänhet som t ex sparvar, trastar eller lärkor. ”Halsbandsflugsnapparen tar kvinter/till svarthättans flöjtlika Mozartcitat/som tävlar i lövlabyrinten/med blåmesens ivriga prat” – K.G. Gierow. Eller ”En ängspiplärka vinglar ut/under bänken där vi ätit frukost/sex minuter över sex passerar/Anthus cervinus hans rara frände/rakt över oss”.  Den rödstrupiga piplärkan är inte den vanligaste fågeln, men poeten Niklas Törnlund är ju van fågelskådare. Tillsammans med Staffan Söderblom och Bengt Emil Johnsson en fågeltät poet.

Sten Hidal har i ”Fåglar i svensk poesi” inventerat svenska dikter i jakt på fåglar och kan konstatera att nästan alla som regelbundet häckar i Sverige finns representerade. Vilken är då vanligast? Inte lärkan och inte koltrasten utan kråkan. Ganska otippat, tycker jag. Kråkans alldaglighet är en poetisk utmaning, tror Hidal. Redan Johan Olofsson Stiernhöök 1596-1675 skrev ”Förachta ey then brokota Kråka”.
Hidal tar upp fågelpoesins historia, olika typer av fågeldikter och vilken del av fåglarnas liv som är mest frekvent – sång, utseende, flyttning. Det är ingen bok som man sträckläser om man inte är specialintresserad. Däremot kan den som vill läsa fågelpoesi få massor av tips på författare som skriver om fåglar. En genväg om man vill läsa ett urval dikter av olika författare är Fågelpoesi – sammanställd av Bo Setterlind.
”Utan fåglar gick mitt eget lilla sångarhjärta itu” – E.S. Byggmästar.