Skriv ut

Foto: Evert ValfridssonExkursion Kullaberg med Lars Göte

Har du någonsin känt att du trätt in i en tavla? Så var det. Roströda branta klippor, vita skumtoppar, vindpinade låga buskar och framför oss det mäktiga mångfacetterade havet. Den oerhörda sällsynta upplevelsen att vara över allt annat, att titta ner på fåglarna. Ett stort avstånd, men samtidigt en dröm om kunna se allt. Att skåda i ett rum och inte bara titta på en platt fasad.

Där! Ganska nära! Havssulor! Många! Som små konstnärer fyllde de bildramen med vita och svarta svävande streck. Hundratals. Hela utsikten runt ute på udden av Kullaberg var besatt av havssulornas flyguppvisning. Hade man hoppats på en sula fick man måttet rågat. Detta var inte lite fågelskådning, detta var en studie! ... i fiskbeteende, ålder, dräktvariationer, jizz. Man kunde, som Nordöstskåning, bara sätta sig på skolbänken inför detta. Chokladbruna, brokiga, vita och svarta, mer eller mindre gula huvuden. Allt serverat i vackert medljus.

 

Bänken bestod här av en klippvägg, som vanligt ett nödvändigt skydd från vinden. Det var inte turen för lättklädda, utan rejäla lager av kläder och fika och ihärdig vilja att spana havsfågel med vindframpressade tårar i vägen. Visst, det var inte särskilt hård vind, men det räcker när man står utsatt mitt i havet. Vad får en människa att göra så mot sig själv egentligen? Vad är det som gör att jag uthärdar en hel dag havsskådning, men inte orkar fokusera på andra saker i mera än ett par timmar? Säkert dopamin. Säkert löftet om att allt kan hända och mycket plötsligt. Löftet om att tålamod lönar sig. Därute i fjärran bland vågorna, där har vi nog inte spanat så mycket. Nu är det ingen som ”jobbar” med att spana mot vänster, kanske jag får hitta något som flyger in i bilden just nu.

Plötsligt hänger en pilgrimsfalk över oss och påminner om att vi är på besök hos den. Som värd hade den mottagit oss bestämt men artigt på parkeringen, vänligt påminnande om att det inte är människorna som bor här utan naturen. Enstaka arter flyger in på dagslistan. En smålom, en obestämt labb ( kanske bredstjärtad ), en skäggdopping, en svärta. Förutom sulorna var det havstrutarnas hängställe. Små såg dom ut då vi lurades av avståndet från hög nivå. Men så skönt att alltid få se ovansidan istället för att ha det vanliga underläget. Minnen från Norge dök upp hos mig. Ovanifrånaspekten var densamma som på Runde vid Ålesund. Och jag skulle bli än mera påmint om Norge.

Morgonen var mest aktiv och man fick vara snabb om man ville se allt. Plötsligt hade en toppskarv flugit förbi nära intill. Många hann. Andra hoppas på revansch på ny resa. Dessa brukar ju rapporteras från Torekov på nästa halvö norrut, Bjärehalvön. Långsamt drog sig sulorna längre till havs vi kände läge att testa ett annat ställe.

Väl framme vid hamnen blev det tydligt att det nog hände mest ute på spetsen av kullaberg. Här var det rätt så tomt med enstaka trutar i luften och spridda ensamma fåglar på vattnet. Nåväl, vem vet om det skulle komma något. Förväntningarna på resan var inte så stora pga väderprognosen, utan att det såg ju ut att bli sol och lite blåst från NV. En ejder, En fin smålom drog iväg, någon sjöorre, förkrossade förhoppningar om tretåig mås. Men mitt i bland vågorna hittades äntligen en alkfågel. Tordmule. Och lite senare sillgrissla nära inpå. Fint. Man tittar på de fåglar som fanns. Vilket vill säga flygande trutar sökande efter saker bland vågorna. Jag söker i horisonten. Långt bort. Med bjärehalvön i bakgrunden ser jag ögonblicket. Ögonblicket där truten ger upp och storlabben vänder undersidan mot mig. Ett tvärt kast där alla fjädrar på vingar och stjärt spärras ut för att bromsa upp. Rödbruna färgtoner, stor vit fläck. Jag ropar labb, våga inte säga storlabb. Men storlabb blev snabbt konstaterat av Lars Göte och den fortsatte visa upp sig en kort stund på långt håll innan den drog ut mot havet. Det var min första storlabb i Sverige. I Norge hade jag närstuderat den på Runde. Grov och klumpig, stor som en trut, inte smäcker som de andra labbarna. Häftigt att få se den här.

Jag var nöjd, vi kunde egentligen åka hem för min del. Men vi skulle kolla av Rönnen också. Här var en del rastande. Mest vitkindade gäss där man kunde söka i efter den där rödahalsade man så gärna vill se. Några myrspovar, prutgäss, storskarvar, en tobisgrissla med röda fötter.  Havsörn kom förbi och skrämde allt upp. Ingen rödhalsad. När allt hade landat igen blev det jackpot. Som att sila bort det överflödiga och fram rostiga färgtoner. Tre vackra roständer låg borta på udden och lyste bland de grådassiga gässen. Avståndet var väl långt, men då kunde man verkligen uppskatta att vissa har bra tubkikare man kan få titta i. 60X zoom i Lars Götes Swarovski ökade upplevelsen markant för en som håller sig med äldre rör.

Nå, detta var ju mums. Havsulor en massa, storlabb, rostand. Man känner sig belönad och kraftigt motiverad att komma tillbaka och uppleva flera av den handfull västkustarter vi knappast får se hemma. Som många väl vet handlar det mycket om bra väderförhållanden. Enligt Lars Göte är det bästa ett par föregående dagars SO-vind som går över i SV och därmed drar med fåglar uppåt och inåt i kattegatt, där de sedan följer kusten från bohuslän ner till kullaberg. Blir det massa obsar i Bohuslän kan man vänta 7 timmar innan man går ut på Kullaberg.


MVH
Rune Stenholm Jakobsen